Knaprar värktabletter...

Jäkla kropp jag har...
 
Har jag inte ont i knäna, nacken, ryggen, händerna, handlederna så ska jag ju självklart ha ont någon annanstans!
I fredags började jag få ont i bröstet, som brännande hugg när jag anstränger mig eller lyfter eller vrider mig eller sträcker armarna eller böjer mig... ja, får ont sålänge jag inte sitter still typ. :(
Det här med att ha ont verkar som att man liksom ska ha, minn inte när jag inte hade ont sist...
 
Nacken och knäna och antagligen både armbågarna och handlederna beror antagligen på överrörlighet och att min kropp inte riktigt orkar kompensera hela tiden.
Knäna hade jag ont i när jag var yngre. Minns att jag länge undvek att sitta med benen i kors och så, minns att det var där någonstans jag slutade spela fotboll med.
När jag var till läkare för knäna fick jag starkare värktabletter att äta... ehm? När ska jag äta dem då? Varje dag? "Ja, när du har ont fick jag..." Fint, ge värktabletter till en tonåring så hon blir beroende av det ist. Jag hämtade aldrig ut de där tabletterna.
Mamma hjälpte mig då och jag fick remiss till en knäspecialist som inte såg nåt. Röntgade och kollade, hittade inget.
 
För typnågra år sen gick jag till en sjukgymnast med min nacke, fick träning och hon masserade min nacke och grejjade en gång i veckan och då höll det sig ok. Men ingen förklaring på vad det var.
 
Jag var hos en annan sjukgymnast för typ 2 år sen genom jobbet som direkt sa att jag var överrörlig, han tittade på min arm och såg det direkt.
Jag fick övningar från honom och han förklarade att jag behöver bygga upp extra muskler som "normala" människor inte behöver runt ryggraden, knäna osv för att musklerna ska hjälpa till att orka bära upp min kropp. Från och till har det varit bättre, men kan inte säga att det blivit bra än, men jag blev sämre och sämre på att träna dessa övningar med...
 
Under hela graviditeten mådde jag bra i alla leder, hejja hormoner jag vill vara gravid resten av mitt liv tack!
 
Och så nu detta då... jäkla smärta i bröstet. Och nej, inget med hjärtat eller så, det hade jag nog kännt, det är i bröstbenet eller muskeln där eller vad de nu är.
Googlat lite och tror det kan vara TIETZES SYNDROM, så jag borde väl uppsöka en läkare igen... iaf för att få starkare inflamationshämmande tabletter. För det verkar vara en inflamation där någonstans.
 
Snälla, kan jag inte bara få låna någons leder!
Jag är hellre gravid och föder sådär 10 barn till än går runt såhär... Att vara mamma med sån här smärta och man ska kunna bära till barn utan att det tar emot är inge kul.

Jag och min kropp

Suck på mig själv...
Jag sitter inne alla dessa fina dagar bara för att det är varmt ute, för varmt för att klä sig.
 
Jag kan gå hemma inne i lägenheten i kjol och linne, men såfort jag ska gå utanför dörren vill jag ha långbyxor och en tröjja som döljer min mage.
Istället för att uttnyttja den första sommaren på väldigt länge som jag kan vara ute hur mycket jag vill i princip så sitter jag inne i vår dumma lägenhet!
 
När vi är utomlands är det lättare, då vågar jag, men hemma vågar jag inte ens gå ut i kjol utan leggings på mig under. varför? Jo, jag har sjukt dåligt självförtroende och vågar inte gå ut och visa min kropp.
 
Idag gick jag ut för att Luna behövde sova mer, vilket hon gör bäst i vagnen och hon behöver få komma ut lite, hennes mamma är tråkig att titta på en hel dag. Och jag behövde göra något annat än att bara sitta inne i lägenheten. Suttit och väntat på hantverkare som inte kommit...
 
Jag gick ut i orakade ben i kjol och linne! Var det farligt? Nej.

Skapar-panik!

Jag har någon slags skapar-panik.
 
Jag har tusen ideer, men kommer inte till skott för att börja med något.
Jag började skriva lite... men fastnade. Varför skriver jag för? Det är ju ingen som vill läsa det här...
 
Jag började göra kort i Photoshop, sen slutade jag för att jag använder någon annans Brusches och det känns fel, visst att leka, men de är inte mina...
 
Sen hoppade jag till Illustrator för att göra egna blommor och lite små figurer, men jag fastnade där med. Vem vill se mina konstiga små figurer.
 
Ska jag sy lite? Jo, visst, men vad? Sydde lakan innan Luna kom.
 
Virka då? Mjo, men har redan virkat en filt och lite vagnfigurer till Luna. Ett till djur kanske?
 
Måste sammla mig lite, med ett barn som sover så mycket måste jag ha något att pyssla med när hon sover!

Drömma går ju...

Tänk om man hade ett jobb där man fick skriva!
 
Tittar med avund på människor som jobbar med saker som är roligt och intressant...
Skriver, fotograferar, jobbar på tv/radio, tar hand om barn, barnmorskor, frisörer... saker man bara kan drömma om...
 

Skriva en bok?

Ja, jag funderr på att skriva en bok, eller en novell... eller vad det kan bli. Men jag har liksom tusen olika ideer. Att skriva har jag inga problem med och att skriva en bok har jag funderat på länge.
Minns att jag ofta satt på bussen och funderade ut hela historier när jag jobbade. Kunde sitta och bygga upp karaktärer av de som satt runt om mig på bussen.
 
Jag har något behov av att skriva av mig, hela tiden!
När jag var liten skrev jag dagbok, ofta.. När jag började gymnasiet skaffade jag mig en dagbok igen, jag skrev nästan varje dag, dock mådde jag dåligt under den tiden, så det är inget jag ens vill läsa igen. Jag har dagboken kvar, men inte tittat i den sen jag skrev det.
 
I gymnasiet skrev jag dessutom mycket noveller, både skolarbeten och själv privat.
Jag skrev också en hel del dikter.
 
Sen skaffade jag en blogg istället, dock skriver jag inte alls samma saker här som fanns i min dagbok, mina noveller och i min dagbok. Det var mer privat. Det som står här är löst om mitt liv med Luna just nu.
 
Funderat både på att skriva en bok om graviditeten, eller livet som mamma, men även en bok om sånt som flyger i mitt huvud, mina påhittade karaktärer i en påhittat värld med lite saker som faktiskt är på riktigt.
Jag behöver stilla mina ideer lite så att jag kan komma på banan och följa någon slags röd tråd. För problemet med att skriva är att jag ofta svävar iväg, tappar tråden.

2 veckor efter förlossningen

Jodå, visst händer det saker, även fast jag fortfarande tycker att jag har massa gravid-mage kvar så vågar jag faktiskt mig på att ha tighta tröjjor på mig igen.
Jag har ju trots allt fött ett barn och det kan ju inte vara så många som missat det och bara tror att jag har lite godis-mage. Och om jag dessutom har en miniplutt-bebis med mig så kan ju ingen inte förstå att det är en gravidmage som håller på att försvinna såmåningom.
 
Och ja, magen ser ju inte ut som förut längre. Det är lite flobb, den är mjuk och sen fick jag bristningar runt naveln de sista veckorna och den huden är skrynklig och inte jättesmickrande. Men jag har faktiskt fött ett barn och burit ett barn i min mage försöker jag övertala mig själv om.
Det kommer att se lite snyggare ut snart, inte som förut, men det kommer att bli bättre så att jag vågar ha på mig bikini igen.
 
Vad har mer hänt då?
Jo, jag är en mjölk-kossa och Luna är min lilla kalv.
Jag har bröstmjölk i hela sängen och det sprutar hej vilt ibland, saker som hade stört mig massor innan, men som nu käknns helt okej.
Jag går runt med omålade naglar och har gjort i flera dagar, det har nog inte hänt sen... ehm... sådär 10 år?
Blod och sprutor är inte alls så farligt längre.
Att lukta bebis bajs och spya är en vardag, inget konstigt alls. Mat till Luna går före mat till mig. Allt kretsar runt detta underbara lilla barn. Vårat barn, min dotter! <3
 
Något händer över några timmar när man föder ett barn, hela livet förändras och ens perspektiv på livet förändras.
Luna har förändrat mig till något bättre och hon är bara 2 veckor gammal, vad händer då om 1, 5 eller 10 år?
 
Magen 1 vecka efter och 2 veckor efter:
 

Tankar...

...och så åkte Victor iväg för att jobba natt, dock är detta hans sista nattvecka, någonsinn hoppas jag!
Känns inge kul att vara hemma själv alls på natten, det är på natten jag oftast har ont. Hoppas verkligen att inget sätter igång den här veckan på natten. Hur ska Victor orka om han redan är på jobbet och måste åka hem till mig och sen till förlossningen? Nä, du lilla bebis, du får ligga kvar där inne en stund till tror jag. Iaf tills efter Victors nattvecka.
 
Den här nattveckan känns jobbigare och besvärligare än vanligt.
Jag är ju hemma numera(mammaledig) och ska inte bara vara hemma "ensam", utan jag får bara sova till 07:30 när Victor kommer hem... kan aldrig somna om när jag blir väckt av att han kommer hem.
Sen kan jag liksom inte göra vad jag vill hemma när han sover. Känner mig så himmla låst.
Detta är dock Victors sista nattvecka!! Någonsinn! Så jag ska väl försöka stå ut och inte föda någon bebis denna vecka!

Sen sitter jag och funderar på det här med namn... Namn till våran bebis.
Vi har ett namn, tror jag. Som vi gillar och som vi vill ha. Men vad kommer folk runtomkring att tycka om namnet? Kommer någon att kommentera att det namnet man valt och tycka att det är konstigt? Jo, antagligen... och då spelar det nog ingen roll vad hon ska heta. Kommer nog alltid finnas någon som tycker att hon har en konstigt eller fult namn.
Det är verkliget skitläskigt att bestämma sig för ett namn!

"Mellan-namnen" är klara, men förnamnet, ska hon få heta det vi tänkt på?

Och skulle det bli en kille har vi "mellan-namn" klara där med, och ett potensiellt förnamn.

Vill så att hon ska komma ut så jag får se henne och så vi får känna om namnet passar.

Begravning, förlossningsinformation, kusin från Finland och Bröllop!

Oj, herre gud vilken vecka och veckan är inte ens slut än!
Mycket känslor har jag fått gå igenom iaf. En hel del tårar och jag som är extra känslig just nu. Gråter väldigt lätt.
 
I tisdags var det begravning för gammelfaster Gulli, kändes så konstigt, jag har fortfarande inte förstått att hennes man Karl-Erik gick bort för två år sedan. Nu är de båda borta.
Prästen pratade fint och begravningen var fin. Självklart kunde jag inte hålla mig från tårar. Jobbade hemma halva dagen, jobbar ju bara 50% numera så det var väldigt skönt att slippa gå till jobbet.
 
I onsdags var jag och Victor på förlossningsinformation via MVC i Täby.
De gick igenom hela förloppet från värkar och hur en förlossning kan starta till själva födseln. Vi fick se två filmer, en om själva förlossningen och en film om amning.
Sen gick hon igenom olika smärtlindringar och sen kom en sjuksköterska från BVC dit och berättade om BVC och vad de gör.
Att titta på de där filmerna med små små bebisar som föds och blir ammade var fruktansävrt jobbigt mitt med massa folk, höll inne tårarna hårt! Hade jag varit hemma hade jag störtgrinat!
 
I torsdags var min kusin Jannika från finland här med sin mamma Maija, alltså min pappas syster. De var och hälsade på min pappas bror och hans fru här i Sverige så de passade på att träffa oss med.
Jätteroligt att se henne som jag inte sett på 7 år. För 7 år sedan var jag i finland sist och träffade bland annat henne, hennes mamma och min farmor.
Även det här var känslosamt. Det är min kusin som jag har väldigt lite kontakt med just pga att jag inte har någon som helst kontakt med min pappa. Men det hindrar mig som tur var inte från att träffa sådana släktingar som kusiner och mia systrar i finland.
 
Idag är jag helt slut, och imorgon ska vi på mammas och Lasses bröllop.
Är fruktansvärt oförberedd på allt. Ska vara toastmadame och hålla tal och grejja. Men jag har inte riktigt haft tid, allt i mitt liv just nu handlar om bebis och saker som ska fixas inför att bebis kommer.
Så hela kvällen nu och jag pillat på mitt tal och försökt komma ikapp med det jag ska göra imorgon.

Känns väldigt konatigt att sätta på sig en tunn sommarklänning imorgon, det är liksom höst ute nu.
Men det blir nog bra.
 
Nu ska jag sova så att jag faktiskt orkar med morgondagen!

Victor <3

Historien om hur jag hittade min Prins:
 
September 2005
Jag gick sista året i gymnasiet och hade något som hette TV-produktion där Bonde som gick i min skola tog med sitt band för att vi skulle filma dem i vårat program. Till saken hör att det egentligen inte alls var de som skulle spela från början utan de hoppade in i sista sekund.
DÄR var Victor. Japp, jag tror på kärlek vid första ögonkastet! Jag var helt såld, denna kille! Han hade blond långt hår och spelade bas! Oh, herre gud!
Såg honom och filmade honom i några timmar, sen försvann han med sin röda skinnjacka och bas ut genom skolan. Jag minns att jag slängde en sista blick på honom nör han försvann ut genom dörren. Altagligen skulle jag aldrig igen se honom... aldrig.
 
Oktober 2005
Efter någon vecka höll jag på att bli galen, jag kunde inte låta honom slippra ur mina händer sådär.
Jag visste att han kände Bonde så jag länsade Bondes vänner på Helgon.net där man hängde innan facebook fanns. Jag trodde inte det var sant, men jag hittade honom! Victor... killen med det blonda håret!
Det fanns inget att förlora, jag skrev till honom. :)
Vi la till varandra på msn och började prata och prata och prata. Tittade på varandra i webcam på msn och jag var helt förälskad i denna killes vackra hår!

24 oktober 2005
Jag slutade tidigare i skolan, loggade in på msn i skolans datasal och Victor var online och hemma. Han hade varit sjuk några dagar, men mådde bättre.
Jag bjöd hem mig själv till honom och tog bussen från skolan till Gribbylund.
ÄNTLIGEN skulle jag få träffa honom!
Jag kan säga att det slutade med att vi hånglade i min svärfars soffa! ^^
Sen den här dagen har vi hängt ihop och det var som att vi var gjorda för att råka ses i min skola den där dagen.
 
Något han berättat låg dock och gnagde i bakhuvudet hela tiden. Till sommaren skulle han åka till USA och bo där i ca ett år.
 
Bild från November 2005.
 
December 2005
 
Juni 2006, vi åkte till Hultsfred tillsammans med några av mina kompisar.
 
Jag var förälskad i den här killen... det här med hans resa till USA kom närmare och närmare. Och det här med att det här är ett kort förhållande, det kommer att ta slut... jag såg inget slut.
Vi började istället förbereda oss på att hålla ihop när han skulle vara borta i ca 11 månader i USA.
Att göra slut fanns liksom inte.
Vi bestämde oss för att vi ska försöka hålla ihop och se vad som händer.
 
14 juli 2006
Dagen jag inte ville skulla komma var här. Victor skulle åka till USA.
Sista natten innan Victor skulle åka sov jag hos honom, eller nej, vi sov nog inte på hela natten. Vi låg och pratade, kramades och grät. Vad gör man? Min älskade Victor skulle åka till andra sidan världen och vara där i ungefär lika lång tid som vi varit tillsammans med varandra.
 
Jag följde med till Arlanda, usch. Jag mådde så dåligt. Kändes som det var sista gången jag skulle se honom.
 
Denna bild är sista kramen jag ger Victor, sen försvann han bakom spärrarna. Jag önskade att jag aldrig skulle behöva släppa honom.
 
Victor var borta och jag var hemma i mitt rum hos mamma igen. Jag grät mest de första dagarna, nätterna var hemska, jag bara grät, hela tiden.
 
 
Jag fick ett jobb och jobbade hela tiden för att slippa tänka. jag saknade Victor varje sekund.
Kan inte beskriva hur det kändes, men jag var tom, jag var helt tom på känslor, jag hade stängt av. Längtade bara efter min Victor.
 
December-januari 2006-2007
Vintern kom och runt årsskiftet beställde jag och svärfar Tomas biljetter till USA. I maj skulle vi åka och se Victors Examen. Jag började räkna ned dagarna och såg ljuset!
 
Maj 2007
Jag vet inte hur det gick till, men dagen med stort D var här! Jag och Tomas flög tillsammans till USA. Jag vet inte vem som var mest nervös, jag eller Tomas. :) Jag var nervös kan jag lova, hur skulle det kännas? Skulle det vara som förut mellan mig och Victor? Skulle det bli helt konstigt? Och det var nog Tomas rädd för med. Vi skulle vara där i 3 veckor tills vi skulle flyga hem igen MED Victor.
 
Vi klev efter många timmar av planet i Arizona. Och shit, det som kändes i mitt hjärta när jag såg Victor första gången på flygplatsen kommer jag aldrig glömma! Det var han! Min Victor. Vi mer eller mindre sprang till varandra och kramade om varandra och jag ville aldrig mer släppa honom! ALDRIG!
Där och då visste jag, det är Victor jag ska leva med resten av mitt liv. Det är honom jag vill gifta mig med, det är honom jag vill skaffa barn med.
 
Vi spenderade 3 roliga och mysiga veckor i USA tillsammans med svärfar Tomas och åkte sedan hem till verkligheten i Sverige igen.
 
Victors examensdag i USA.
 
 
27 juli 2009
Victor friade till mig på en strand i Bulgarien.
 
4 juni 2011
Vi gifte oss på Enebybergs gård
 
 
Jag är så lycklig över att ha min Victor. <3
Vi har haft en resa tillsammans och nu fortsätter vi in på nästa resa, vi väntar vårat första barn tillsammans.
 
 
 
 
 
 
 
 

Nja... inge vidare.

Morgonen började med stress... väckarklocke-incidenten.
Kom till jobbet innan kl 09:00 då jag skulle ha ett möte, som inte ens blev av. All stress kändes verkligen helt onödig!
Dagen på jobbet gick fort, åkte därifrån vid 15:15.... men kom inte hem förenn kl 17:00. 28 minuters väntan i Danderyd och köer och sena bussar. Mysigt värre.
Inte sådär så att man tycker det är jättekul att tillbringa 1 timme och 45 minuter på att ta sig hem. tar ca 40 minuter i vanliga fall och med bil tar det ca 25 minuter.
Tur att jag inte har något liv att komma hem till när Victor ändå jobbar.
 
Mycket irriterad och trött Petra kom hem.
 
Dammsuger hela lägenheten och diskar och nu sitter jag här med härliga sammandragningar och fogarna mår inte alls bra. :(
 
Halv 9 kommer Victor hem från jobbet så jag får se honom en liten stund innan han behöver sova för att han ska jobba helg.
 
Oh, jag är inte gjord för att vara ensam och vara utan sällskap!!
Hatar att sitta hemma själv...

När kommer du? Vem är du?

Det börjar kännas som att det inte är så lång tid kvar längre... det är läskigt men oh så otroligt spännande.
Senaste dagarna har jag funderat väldigt mycket på hur du är och vem du är där inne.
Jag börjar bli riktigt nyfiken på hur du ser ut, hur du är och vad du ser ut att heta. För ett namn ska du ju också få, beroende på vem du är som kommer ut.
 
Sen kommer även det där med att jag ska föda också, det kommer närmare och närmare och jag inser att jag ska föda ett barn. Jag är nog inte speciellt rädd egentligen, men jag kan ju inte styra något. När och hur det ska ske liksom. Det är nog det som är mest läskigt. Jag är ju i vanliga fall väldigt duktig på att ha koll på allt och det kommer jag inte få ha. Bebis kan komma när hon känner för det. Precis när hon känner för det.
Kommer hon ens i år? Blir det en 2012 eller 2013?
Hon är ju beräknad till den 25/12, men det betyder ju inte att hon tänker komma då, det betyder bara att hon lär komma i närheten av det.
Har jag räknat rätt bör vi ha bebis innan 8 januari iaf, då har det gått 14 dagar efter BF.
 
Jag längtar efter barnvagnen, den kommer nästa eller nästnästa vecka...! Så snart är den här och jag kan få boa ännu mer! Jag tror jag behöver det här med att boa. Bädda, köpa kläder och små filtar och så... tror det får min hjärna att förstå... jag ska bli mamma!
 
Mamma Petra... att bara säga att jag är fru känns konstigt och vuxet. Jag är ju inte "vuxen" och jag kommer inte bli mer vuxen för att jag blir mamma. Man blir nog aldrig vuxen.... Det var nog bara något man trodde att man blev när man var liten.

Garage dilemma!

Vi börjar såhär...
Victor och jag har en gemensamm bil och vi har garage där vi bor. Stod i kö och efter ett år ungefär fick vi garage.
Första gången vi såg garaget insåg vi att det var trångt! Både i garaget och utanför för att köra in i garaget. Garaget har två hemmabyggda plank på varsinn sida så garaget är "stängt" åt sidorna.
Garaget är ungefär så brett att jag och Victor kan gå in i förardörren och igår kunde jag knappt klämma mig in med min mage. Om en sådär 5 cm till kommer jag inte komma in!
Man kan inte ens öppna dörren ett "hack" så att den stannar utan man öppnar försiktigt tills den slår i väggen och trycker sig in.
Utanför finns det inte ens plats för att på en sväng svänga runt bilen för att ställa sig rakt. Det står parkerade bilar bakom ungefär en bil-längd och en meter till. Man kan alltså inte öppna garagedörren om man står med bilen framför.
Man får jobba ett tag, svänga runt fullt med ratten en gång, backa, svänga och köra fram igen för att få bilen rakt så det går att köra in.

Victor brukar köra ut bilen innan jag går in och jag har aldrig ens vågat mig på att köra in eller ut i garaget.
Jag har aldrig kört in en bil i ett sådant garage och kände att det måste jag kunna om jag ska kunna ta bilen ensam. Victor brukar annars köra ut bilen åt mig när jag ska köra.

Igår bestämde jag mig för att jag skulle öva, jag lyckades köra ut bilen själv. Man backar rakt ut och svänger runt på slutet så att man ska kunna stänga dörren.
Jag körde runt ett tag, sedan skulle vi hem igen och jag skulle försöka parkera i garaget.
Jag stannar bilen en bit ifrån på parkeringsplatsen, öppnar dörren, sätter mig i bilen igen och ska köra in.
Jag svänger runt och ska backa för att räta upp bilen och så ser jag hur någon kommer bakom och vill förbi. Som sagt, står och mot garaget så kommer ingen förbi bakom för där står det parkerade bilar.
Jag blir stressad för jag vet att jag behöver tid för det här, jag har aldrig gjort det förut och försöker följa Victors instruktioner. Bilen stressar på, jag får motorstopp och blir mer stressad, jag lyckas under denna stress få in nosen i garaget när jag tittar i backspegeln och ser ett gång killar i bilen som sitter och hånskrattar åt mig. Och ja, jag blir helt förstörd. Jag pallar inte, stressad och ledsen.
Bilen åker förbi och vänder om på andra sidan och åker förbi igen och fortsätter skratta och stirra på mig.

Det hela slutar med att jag sitter och grinar och är helt förstörd och Victor fick köra in bilen ist. Jävla idioter! (allt blir 10 gånger värre med gravidhormoner har jag märkt)

Victor tröstar mig och vi går upp efter att Victor fått in bilen i garaget.
Över natten inser jag att jag inte alls ska ge upp utan måste försöka igen. Victor försöker övertyga mig om att det inte är något man lär sig på ett försök.

Jag ser mig själv i en bild framför mig hur jag med bebisen går ned till bilen med bebis i babyskyddet och ska in i bilen och ska åka någonstans själv. Och där fastnar jag.
Vi kommer inte komma in i bilen med babyskyddet när bilen står i garaget! Man måste ju ha in bebis i babyskyddet i bilen innan man backar ut. Är man två kan ju den ena stå med babyskyddet och bebis utanför att sätta in den när man backat ut, men hur gör man själv?!
Det finns ingen chans att jag skulle få in en 1-2 åring heller. Jag kan ju inte ställa barnet utanför och säga "Stå här, mamma ska bara backa ut bilen". Jag backar INTE ut bilen utan att ha fått in barnet först.

Dilemma
Antingen bråka med grannarna(som är bekant med Victor) och be dem att få riva väggen emellan. Dock använder de sitt garage till förråd(vilket man egentligen inte får). Eller gå till styrelsen och be dem om hjälp.

Eller så får vi helt enkelt säga upp garaget för att vi ska kunna ta oss ut och in i bilen med barn/babay.

Så, bråka med grannen/styrelsen eller säga upp garaget?

Inspirerad och nöjd... (Gravidhormoner!)

Varit hos min vän Emma idag i Åkersberga. Emma är en otroligt inspirerande människa!
Hon har så mycket vilja och så mycket kunskap inom sig. Hon är en underbar människa att sitta och disskutera och filiosofera med.
Emma och jag träffades första året i gymnasiet som måste ha varit år 2003, vi har alltså kännt varandra i 9 år! Herre gud, 9 år!!!
Vi umgås inte hela tiden, men träffas då och då och umgås med i perioder, men vi tappar aldrig varandra. En riktig vän tappar man inte för att man inte ses på ett tag, man fortsätter bara där man var när man sist träffades.

Vi har idag pratat om livet, barnuppfostran och syn på barn och även tittat på Emmas alla stenar hon har från sin släkting som var ute och äventyrade. Otroligt spännande att höra om!

Emma och Frans(Emmas hund) följde mig till tåget och jag åkte hem.
Jag gick i sakta takt hem för jag vet att sist jag gick från tåget hade jag så bråttom och gick på tok för fort så jag hade ont i fogarna i flera dagar. Jag måste inse att min kropp säger nej ibland med och ber mig ta det lungt.

Jag älskar Hägernäs! Jag gick av tåget ensam, inte en enda annan person skulle av här. Jag börjar sakta lunka hemåt och njuter verkligen av promenaden. Jag träffade en person med sin hund på hela vägen hem och jag älskar det. Jag älskar att kunna vara ute och gå helt ensam utan att träffa på massa andra människor. Man känner sig fri och kan andas in luften och känna ett lugn i kroppen.
Jag älskar lugnet över Hägernäs, det är tyst och tomt! Och jag älskar att kunna ha den natur som vi har här.
Jag önskar att det fanns lite mer billigare boenden här, jag skulle så gärna bo kvar här.
Så småningom måste vi ju dock leta oss ett större boende så vi får plats och jag drömmer om ett radhus/parhus... men ska vi bo kvar här blir det lägenhet i gamla Hägernäs. Hägernäs Strand är bara att glömma, det kostar på tok för mycket.

Jag skulle aldrig kunna bo inne i stan, när får man vara ensam där? Aldrig! Trängas med folk jämt! Och nej, det finns inget i stan som jag behöver närmare. Jag bor alldeless lagom långt ifrån. Jag kan åka in om jag vill, men jag slipper vara för nära.

Känner mig helt känslomässigt överfylld, jag tror mina gravidhormoner leker med mig... Jag njuter av att vara lycklig just nu iaf! ;)

Midsommar!

Idag är det midsommarafton och jag inser att nästa år har vi en liten totte med oss! Och jag njuter av tanken och blir nästan lite tårögd(jag skyller på gravidhormonerna, jag ÄR väldigt blödig just nu)!
Och jag inser också att nästa år vill jag gå till en midsommarstång, som jag inte gjort sen jag vet inte när faktiskt... minns inte när det var sist.

Jag inser också att en riktigt midsommarafton är att åka till dalarna, gå i regn upp med Elsie till midsommarstängen och dansa till en riktig liten orkester med fioler.
Jag måste få fira en midsommar på detta sätt en gång till i mitt liv, en riktig äkta midsommar.
Får väl se vad vi kan åstakomma nästa år, en midsommarstäng ska jag besöka iaf!

Iår ska vi dra oss ned till Nynäshamn för att åka till Magda och Johan där vi även ska träffa bland annat Regina och Matte. Detta ska bli trevligt! Var ett tag sen vi såg dem alla, nynäsmänniskorna.
Det är en klick människor i nynäs som vi träffar ibland, alla kompisar igenom Johan och Magda, men mycket trevligt folk!
Men iår blir det ju lite annorlunda eftersom jag är gravid, jag har köpt en flaska alkoholfritt rosé och så har jag plockat på mig några andra spännande flaskor på systemets alkoholfria avdelning. Lite roligare att dricka än läsk och vatten.

Bjuder på en bild från midsommar för två år sedan, alltså från 2010... vad små vi ser ut! :o


Ensam...

Jag trodde att när man flyttar hemifrån kommer man ha tid att träffa kompisar och kunna ha vänner hemma äntligen.
Bodde inte på ett sådant sätt att jag kunde ta hem vänner när jag bodde hemma hos mamma.
Trodde allt med ensamhet och brist på vänner skulle lösa sig.

Men vad hände...? Nu sitter jag här själv. Varje gång Victor inte är hemma är jag själv. brist på vänner.. Vill ha någon att prata med. Titta på en film med, dricka ett glas vin...
Men jag har ingen... jag vet inte vart alla tog vägen.

Min möhippa var den finaste dagen på länge. Alla tjejer på en och samma gång hemma hos mig, jättemysigt. Jag älskade det! Jag njöt av att ha vänner en dag.
Jag visste att jag inte skulle få nån möhippa om jag själv inte gjorde något, så jag bad victor kontakta mina vänner och sammla ihop dem, kändes pinsamt att be om det, men de var så himmla fina, underbara människor som jag träffar på tok för sällan.

Men jag vågar inte... vet inte om någon VILL träffa mig... därav vågar jag inte fråga längre. Vill inte att folk ska behöva umgås med mig om de inte vill.

Hur hitar man tillbaka till att ha vänner igen? Hur umgås man, hur ber man någon umgås med en? Hur vet jag vem som vill umgås?

Jag avskyr ensamheten, Victor jobbar natt och kväll. Hatar att sova själv. Helgerna han jobbar tillbringar jag hemma själv. Jag har bara Victor.

Skulle så vilja ha tillgång till en bil och kunna ta mig till folk, om jag nu ens vågar träffa någon.

Omotiverad och arg!

Ja... omotiverad till tusen.
Ensam på jobbet typ, ingen att äta lunch med och jättehungrig redan nu...
Ensam på min avdelning i en vecka nu, sen börjar folk komma tillbaka.

Uh, och arg blir jag!
Jag är jag och sluta döm mig så. Jag är inte galen, eller är jag det?

Jag har mitt intresse och börjar bli trött på att man dömmer mig som galen pga det.
Man får väl bara vifta bort det och sluta bry sig helt enkelt tror jag.

Men varför ska folk bry sig?!

Kisa in i mörkret...

Har du någon gång kisat och tittat ut i regnet på alla bilar som åker förbi...
Sett alla strålkastare och all gatubelysning bara smälta samman till en enda röra?
Se ljuset röra sig och brytas av regndropparna...
Har du någonsinn tänk på vilket kaos det skulle vara om man alltid såg allt så?

Ibland är det skönt när man kan skapa sig kaos på håll och slippa vara mitt i det.
Som att titta på en skräckfilm, man vill uppleva rädslan, men på håll...



It's F**king Wonderful!

Nu funkar min mobil igen!! :D
Den nya mobilen kom i torsdags!! fast den började inte fungera förenn fredagkväll. Men nu är det som det ska iaf! ^^

Suttit och gjort massa teoriprov på skiva som jag lånade av min lillebror. Ska ju skriva teorin den 30 juni så tänkte försöka klara provet liksom. ;)
Gjort 8 av 12 småprov på olika ämnen som man kunde göra och klarat alla. Och gjorde nytt ett delprov och klarade det med... känns ju lite lovande iaf. Vill inte gå och skriva teorin och inte klara den, sjukt pinsamt juh! >.<
Nä, jag har bestämmt mig för att klara det!


Helgen har varit bra... midsommar med skattjakt hemma hos min mormor och morfar. Igår åkte jag och victor till Johan i Ösmo. Pojkarna skulle spela in lite musik och jag satt bredvid och kollade på. Sen var vi ända nere i Nynäsgamn! Förstår du?! Nynäshamn!!!! OMG! Magda jobbade där och vi var och hämtade henne efter jobbet.
Victor och jag har haft största bråket någonsinn... eller ja, vi gick runt och var småsura på varandra i typ en hel dag..:p Så mycket bråkar vi. ;) Men det löste sig och tror att vi båda kände oss ganska dumma tillslut. :p

Idag var jag och Victor i täby centrum för att köpa nåt till Idas nya lilla Sigrid, som är sjukt söt och som jag ska få se på Tisdag efter jobbet!! Tyvärr kan jag inte skriva vad jag köpt till henne, för Sigrids mamma Ida läser min blogg och kan skvallra för Sigrid! ;) Hihi! ^^
Sen så skjutsade Victor hem mig! Det var väldigt snällt, för ersättningsbussarna för roslagsbanan är sådär lagom kul att åka...

Nu snart ska jag gå och sova... ska bara smsa Victor om det, för han spelar datorspel och är offline och ville veta när jag skulle sova så han kunde säga godnatt. Älskar honom! <3

Ensam...?

Jag är trött på ensamheten, om man nu får kalla det ensamhet när man bor i ett radhus med 4 andra människor, 2 katter, 1 kanin, 3 fiskar och en sköldpadda.
Det jag menar är att jag saknar Victor, jag saknar att ha någon att titta på tv med, någon att umgås med på kvällarna. Jag tillbringar mina kvällar i mitt rum, precis som mina syskon gör. Jag ser på tv själv och jag sitter på datorn på msn och försöker få så mycket sällskap det bara går!

Visst om man går i skolan hela dagen eller jobbar, då hade jag inte varit lika desperat på sällskap som jag är då jag suttit hemma hela dagen framför tvn och datorn.

Jag råkar bara tycka om sällskap... och tycker bättre om att ha någon bredvid mig när jag tittar på tv.

Min Victor! <3

Jag älskar det du sa till mig! :D
Du och jag älskling! DU och jag!

Jag ville höra det där, jag hade hoppats på att få höra det en dag, och förstod väl att jag skulle få höra det, ändå blev jag förvånad. Förvånad över att du faktiskt tänkt på det ett tag. Förvånad, men lycklig. ;)

Tack.


Tack för ännu en bra vecka, även om den inte är slut än.
Jag är lycklig och har allt jag behöver för att överleva, min Victor! <3

Tidigare inlägg
RSS 2.0