Min träning

Jag är så himmla nöjd över att jag äntligen kunnat börja träna ordentligt igen.
Som sagt har jag varit sjuk en hel del detta år och slutet på förra året. Hade ju svininfluensan sen förkyldning ett par gånger, sen blev jag trött på min återkommande förkyldning så jag pallrade mig iväg till sjukhuset och det visade sig att jag hade något som liknade streptokoker, minns inte vad det hette.
Men jag fick antibiotika, hemskt var det. Mådde åt helevete i en vecka och bara låg i sängen med en mage som inte ville vara med. Men jag blev frisk och har inte varit sjuksen dess, så det känns ju faktiskt helt underbart!

Nu när jag varit frisk igen har både jag och Victor tagit tag i träningen ordentligt. Och båda två har lyckats gå upp i vikt. Jag vägen numera 49-50 kilo! Mer än vad jag lyckats med förut. Och det både känns och syns på min kropp. Mina byxor sitter tight för första gången någonsinn!
Äter konstant och tränar två gånger i veckan och det går bra! Slutat med allt sockerätande som jag höll på med förut. När man märker att det sätter sig på kroppen inser man att man ska sluta och äta mat istället då man lägger på sig vikt på rätt sätt istället.

Och jag längtar efter nästa träningspass!

Zombie på bussen?

Igår satte jag mig på bussen... känner hur en varm doft av ... nej inte doft... STANK! ...av Dött och kräk sprider sig...
Jag kände hur paniken spred sig i min kropp, jag kollade mig runt, såg inget, inget på golvet... vad var det som luktade. Jag hann åka en station och så sätter sig en dam bredvid mig, Jag är körd! Nu kan jag inte ens flytta på mig! Jag kommer dö, här och nu, på denna buss, på detta säte! Jag vill inte!

Jag vänder och vrider på mig, stanken är hemsk... försöker att andas med munnen och undvika att lukta.
Jag inser att det är mannen framför mig som stiker... död.
Tankarna går, är han en varmpyr? Nä. varmpyrer är fina, renliga? Jag har fåttt för mig det iaf. Död är han iaf.. eller luktar. Nä, jag tänker ett tag till, vad kan denna man vara, han är mer död än levande, men han sitter ju upp.

Ah, ljuset går upp för mig, Han är en ZOMBIE! ;)

Jag tar ett tuggummi och tuggar på det resten av resan... den starka mintdoften döljer nämnligen stanken något.

Godmorgon.

Välkommen till verkligheten, Petra!

Arg och förbannad, ja!

På Helvetes jävla människor som är så jäkla fina, tror, med hjälp av andras okunskap att de är bättre än alla andra. Avgudade jävlar som lever på andras pengar.
Rykten som bygger deras självförtroende, bygger deras roll... Som visar sig vara helt jävla kass!
Förlåt, men jag är förvånad, trodde detta skulle bli något bra och jag jobbade hårt och professionellt, men ikke då, så blev man inte bemött. Är det såhär, får man göra så? Får man som amatör utge sig för att kunna och lura okunniga?

Jag vill så lägga mig i och skrika, men jag kan inte, jag har inget med saken att göra och får inget säga. Men jag bryr mig för mycket och vill lägga mig i. För deras bästa. Det handlar om så mycket mer, det är en produkt som ska säljas. Jag kan få en sånt raseriutbrott snart att jag inte vet vad jag ska ta mig till.
Ska nog hålla mig borta, låååångt borta nu, sluta titta, det retar mig bara, nåt så fruktansvärt!

Jag trodde alla ute på arbetsmarknaden var seriösa, stenserösa. Men ack så fel jag har, flera gånger har jag märkt att alla är inte perfekta, vilket jag trodde man var tvungen att vara för att lyckas.

Välkommen till verkligheten, Petra!

RSS 2.0