Do you?

Att alltid ha varit denna människa, denna varelse man inte velat vara, men tvingats. Ja, tvingats... fast, ingen kan ändra på det, bara du. Du är en ägare, ägare av det största man kan äga. Det dyraste och det finaste som någonsinn skapats.
Livet.


Men är detta infekterade värt det? Infekterat och trasigt, fel.
Skadat för evigt. vad hände, vem bar på detta virus? Varför gav oss mig detta?
Vi ville inte ha det, men tog lydigt emot.
Livet.


Att bestämma sig, så stort steg. Från en tanke till handling. Handlingar somm ingen förstår. Handlingar ingen vill veta av. Blundar, ser inget, glömmer, drömmer...
Livet.


Plötsligt ser jag henne i nacken och tar ett kliv bakåt. Hon faller, inte jag.

KoRn - Tearjerker


Plumb - Phobic


"Spårvagn"

Hur gör vi?
Varför vill vi? Varför fortsätter vi alla?
varför?
Vad gör vi? När, hur varför?

Satt i danderyd idag, väntade på bussen och såg alla trötta gråa människor som halvsprang upp för trapporna från tunnelbanan och insåg hur olyckliga alla såg ut...
Trötta, besvikna, oroliga, deppiga.... inte en enda människa såg ut att må bra.
Det kändes som att man satt mitt framför ett hav av Zombies som sprang rakt emot en. Zombies inställda på att leva. Men lever vi? Lever du? Lever du ditt liv så som du vill ha det? Tar du tillvara på ditt liv? Gör du de där sakerna du vill göra? Ler du? Är du lycklig?
Jag tror att många av dessa människor jag såg idag bara följde strömmen, så gör vi, vi följer strömmen, vi blir en i mängden. Vi är gråa, trista och har tappat oss själva. ...men varför fortsätter vi leva detta liv?
Vad håller oss alla igång? Varför lever vi kvar i detta?

Såg på en kille som satt på bänken en bit bort, han såg ut som att det enda han tänkte på var att han skulle fortplantera sig, hålla sin art vid liv, föröka mänsligheten, få oss att fortsätta i samma spår. Och allt detta vi sedan har byggt, varför? Varför Sliter vi ut oss så? varför glömmer vi bort att le?

Jag vill inte, det insåg jag idag... jag vill inte leva i denna värld av dessa Zombies, jag vill inte vara inställd på automatik.
Jag ska slita mig loss från detta stimm, jag ska bli en individ och dra mig loss från strömmen nedåt.
Någon som vill med? skapa en ny ström, åt helt motsatt håll? simma uppåt istället?

"Spårvagn", detta ord får mig bara att le, så enkelt, så konstigt...
Ta tillvara på dessa små ting och förvara dem väl, le. Våga le!

Svininfluensan...!

Japp, hade tydligen svininfluensan... OCH Hong-KongInfluensan! :p
Eftersom vi är med i en undersökning på jobbet så kunde jag få veta om jag hade det eller inte. Vi tog nämnligen blodprov för ett par veckor sen på jobbet, Karolinska Institutet var där. Sen fick vi varsinn väska med tops och grejjer som vi skulle skicka in om vi blev sjuka, så skulle de analysera proverna och återkomma och berätta om vi då haft svininfluensan eller någon annan influensa.

Jag blev sjuk förrförra helgen, eller på söndagen-måndagen. Började känna av det söndag, måndag gick jag till jobbet, men kände att det var något på g, så jag gick hem efter lunch, vilket var klokt gjort.
Jag blev sjuk. Låg hemma i en vecka... och fortfarande inte helt återställd, hostar fortfarande.

Igår ringde de iaf mig från Karolinska Institutet och berättade att jag haft svininfluensan OCH Hong-Konginfluensan.
De sa att jag var väldigt speciell och nästa vecka ska de tydligen ta mer prover på mig. Försökskanin numera :)

Så farligt var det, jag överlevde både svinis och HongKong även om jag hade dem båda samtidigt! ;)

Frysa, hosta, svettas...hosta...

Vaknar upp och känner hur hela världen väger ett par kilo extra, lite för mycket.
Börjar min rutin, eftersom jag känner detta tar jag i lite extra och hamnar före i mitt "schema", vilket aldrig slutar bra, ligger jag före slöar jag ett tag och kommer efter istället, varför gör jag så? Varför så beroende av klockan? Ser på den var tionde minut och måste veta vart jag är, hur lång tid jag har kvar och hur lång tid som har gått.
Jag går igenom min prosedur, går till bussen och känner hur kallt det är, det känns som minusgrader, himmla massa minusgrader, men det är det inte, plusgrader och jag har vinterjackan och vantar på mig.

Somnar på bussen, sover hela vägen utan att vakna en enda gång. Öppnar ögonen och känner hur tunga ögonlocken är, sen känner jag hur jag fryser igen. Det går längs ryggen. Uh.
Hinner med en tidigare buss i danderyd, snäll busschafför öppnar dörren igen fast han redan stängt och var påväg att åka iväg.
Kliver på och "min" plats är ledig... varför?

Kommer till jobbet och det första jag tänker är "Ipren", går och tar Ipren, jobbar konstant, mycket att göra, hinner inte känna efter... lunch och jag slappnar av, oj, jag mår inte bra. Kroppen börjar svika.
Jag är inte den som går hem för att jag är sjuk, men jag inse att det är det enda rätta.
Jag går till chefen och ber om att få gå hem, jag klär på mig, loggar ut från min dator och går till bussen, känner hur kallt det är och ser mig om, folk runt omkring har bara hälften så mycket kläder som mig, jag måste vara sjuk, feber?

Kommer till mörby, 10 minuters väntan blev som en timme i 10 minusgrader, kunde inte stå still. skakade, huttrade... tåget kom och jag ville vara hem.

Gömde mig under duntäcket och en filt, sockor och tjocktröjja, huttrade och frös in i benet. Legat så, mer eller mindre hela kvällen, ätit Ipren och nu svettas jag istället, fast bättre det. Man har inte samma panik.
Det blir att ligga hemma för mig imorgon, ingen ork att resa mig från sängen, stannar nog här.

Jag vill inte vara sjuk
.

Vinter?

Slummrar till... Nickar till... Faan... måste hålla mig vaken!
Detta eviga mörker, kylan.
Fryser, huttrar, är trött och deppig. varför lever vi såhär?

Nickar till hela vägen hem, rädd att jag ska åka för långt, svårt att hålla mig vaken, ögonen slocknar...faller ihop. Försöker desperat hålla dem uppe, pillar på mobilen för att hålla mig sysselsatt...knappar till ingen nytta, skriver sms till mig själv... Patetiskt, nej.. bara ett sätt att hålla sig vaken på.

Tittar ut genom fönstret, räknar bilar, nickar till igen... och igen... vaknar och sätter mig upp ordentligt. Kollar klockan på mobilen, känner mig förvirrad, vart är jag...Nickar till... somnar några minuter, vaknar upp och ser ut genom fönstret, vart är jag? Ah, där... kollar vilken som är nästa station, jo, jag har rätt där är jag. Ögonen faller ihop ännu en gång. Fan... snart är jag framme... snabbt har det gått också. Jag vet hur mycket jag måste hålla mig vaken för att inte åka förbi statuionen, men så svårt det är...självklart nickar jag till igen....
vaknar, oj, nu ska jag av....! Samma tur som vanligt, bussen bromsar in hårt i tunneln och jag vaknar till lite... Tar tag i min väska och sätter mig redo att stiga av, nu vågar jag inte somna igen. Lyckas hålla mig vaken och kliver ut ur bussen. Undra hur många gånger under denna bussfärd man slår i huvudet i ryggstödet, man kanske har en bula ändå.

Kliver av och möts av lycka...! Kollar upp i luften vid ett gatuljus, ser hur snön faller. Detta är så vackert att titta på... snön som faller, så tyst och stillsamt....

RSS 2.0