Jag har aldrig varit så rädd.

Jag har aldrig varit så rädd som jag var i lördags morse.
Jag trodde der versta. Jag trodde att jag skulle förlora en av mina bästa kompisar. Jag var så rädd, jag svettades och skakade.
När din kompis ringde mig och undrade om jag visste vart du var insåg jag att något var fel. Så jag blev så rädd att jag sökte upp din storasysters nummer på internet och ringde henne.

Det hela fick mig verkligen en tankeställare, att detta är verklighet och man kan förlora sina nära och kära så lätt. Några timmar/minuter/sekunde kan spela sån stor roll mellan liv och död.
Att en människa man känner kan försvinna, för alltid.
Att man är så skör.
Vi är bara människor.

Inser väl att man kommer förlora många av sina nära och kära innan livet är slut. Vilket skrämmer mig. Mycket.
Jag inser att många av mina vänner betyder mer för mig än vad jag visste.

Jag vet fortfarande inte riktigt vad som hände, då jag inte pratat med dig än, men jag vet att du lever, vilket var en otrolig lättnad. Jag kan andas igen.

Att såna här saker ska behöva hända för att man ska inse att man inte är odödlig.

Jag är Vuxen!

Jag är så fruktansvärt trött på att vara ett barn!

På jobbet är jag vuxen, där tar folk mig på allvar och ser mig som en människa. Jag räknas som en vuxen person på en arbetsplats. Och det trivs jag med, för jag är fan vuxen nu, jag är 21. Dock bor jag ju kvar hemma, vilket svider lite.
Jag har tagit ett steg och blivit vuxen, ska bara ta det andra också.
Jag känner mig mogen nog att klara mig själv och det är vad jag vill också. Jag vill ha en egen lägenhet som jag själv betalar för och som jag själv ska sköta. Jag behöver det. jag behöver vara en egen person och inte ett "barn" i en familj.

Blir så irriterad på allt daltande och gulligull. Jag är ingen jävla bebis längre! Behöver släppa taget liksom och låta mig gå.
Och ja, jag kan kalla mig själv vuxen nu, för 3 år sen var det omöjligt, men då var jag inte mogen än, jag var inte här än.
men det känns som att efter att jag fick mitt jobb så har jag växt nåt så otroligt som människa. Och mycket för att folk tar mig som en människa på jobbet och inget barn.

Visst, jag har inte gått och blivit en torrboll, men på jobbet är jag seriös och jobbar, på raster och lunch kan man slappna av lite. Men ska man få ha kvar sitt jobb så bör man nog skärpa till sig lite iaf. Det är ingen lekstuga, det finns faktiskt grejjer som ska göras!

Nä, jag behöver ta det stora steget ut i vuxenlivet, flytta hemifrån. Det är mitt nästa mål. Frågan är bara hur. ;)

Duktigt!

I Torsdags så tränade jag, sjukt duktigt! Tränade typ hela kroppen...och det känns. ;)
men jag ska minsann fortsätta. På onsdag nästa vecka får jag ett riktigt pass med en tränare som bygger ett schema åt mig! Det blir nog väldigt bra, sen ska jag försöka träna 1-2 gånger i veckan iaf. Och jag har börjat äta sjukt mycket på senaste, vilket är bra, för då går jag upp i vikt! :)

Sen igår var också en bra dag.
Efter jobbet så bestämmde vi oss för att gå till Lords. Vi drack lite och åt lite mat och insåg att det skulle vara kul att dra in till stan, så det gjorde vi. Eller först ringde jag Lasse och kollade om han kunde hämta mig i stan, eftersom jag inte känner för att åka nattbuss själv. Men han ställde upp, annars hade jag nog åkt hem där från Kista.
Men vi gick till Medusa, där jag faktiskt aldrig varit, men det var trevligt! :)
Åkte hem nångång vid 2 då jag var sjukt trött, man blir det av att vara uppe i 21 timmar och ha jobbat på dagen! ;) Nice! heh.
Men Lasse hämtade mig vid t-centralen och jag kom hem helskinnad. ^^

Nu ska jag klä på mig och grejja och åka hem till Victor som varit i Ösmo igår.

Tankar...

Påvägen hem idag insåg jag något, nämnligen att många äldre människor är så deppade.
Såg ett par som säkert var uppåt 60 bådatvå. De såg ut som två ledsna bulldogs. Ja, det gjorde de verkligen. :p Hon tittade surt ut genom fönstret och han satt och tog sig för pannan som att han ville nånannastans. Varför lever man så?
Varför lever man i en sörja man inte vill vara i?
Varför löser folk inte sina problem?
Varför pratar inte folk med varandra?
Varför njuter inte folk av varandra?

Man lever bara en gång(?)... och borde väl ta tillvara på varje sekund. Den kan alltid vara den sista. Och vem vill dö i sorg, dö och känna att man ångrar sig det sista man tänker?

Ibland vill jag bli psykolog... hjälpa andra människor.
Jag log lite åt tanten och gubben på bussen, men de reagerade inte. Jag gillar när man ler mot nån och h*n ler tillbaka. :) Då känns det som att man gjort något bra.

Jodå...

3 veckor sen sist... shit asså. nu blir det skärpning.
Jag jobbar och har mig, jobbat hela sommaren faktiskt. Fast det har varit väldigt lungt på jobbet, så det har inte direkt varit jobbigt iaf. Förutom att det var lite långtråkigt. :p

Jag har iaf varit duktig nu.
Fixat medlemskap på SATS! :o OMG!!! Jag ska börja träna på SATS precis utanför jobbet. Och jag är så jävla stolt att jag ens kom så långt till att skaffa kortet, nu ska jag bara börja träna också! ;) heh....
Nä, men om tvp veckor ska jag ha ett pass med en tränare, men ska väl försöka träna iaf en gång innan dess kanske.
KANSKE ska träna på torsdag, vi får se...

Igår var mysigt iaf, var med Victor, hans pappa, farfar och bror med fru och dotter, Hennie! :D
Vi åt på Gondolen, en väldigt fin restaurang vid slussen.
Och ja, maten var GOD! :D
Särskilt efterrätten, persikosorbet med jordgubbar och Champange! ^^ OH... nästan så man smälte. ;)
Och Hennie är typ världens sötaste uhnge! Hon är snart 3 år! :o

Imorgon ska jag träffa Ida och vi ska äta lunch i kista, ska bli trevligt! :)

RSS 2.0